Idériket

    När jag sitter på bussen, promenarar eller ska sova och inte har något att göra så brukar jag hitta på egna historier i huvudet. Det är nästan alltid kring ämnet fantasy. Jag brukar aldrig skriva ner dessa idéer/historier och efter ett tag glömmer jag bort dem. Men ibland lyckas jag skriva ner dem.

    En kväll när jag var hemma hos Jenny så berättade jag om den senaste historian jag tänkt på - det här är något jag aldrig gjort förut. När jag hade berättat klart (jag tänker alltid bara på början av en historia, jag kommer aldrig till mitten eller slutet) så började Jenny komma med förslag till historien, det var väldigt spännande tyckte jag och vi spenderade kommande timmen med att bolla idéer om hur historien skulle utveckla sig.
    Till slut kom vi fram till att jag skulle skriva historien (med hjälp av Jenny såklart) och Jenny skulle rita bilder till den; hur staden ser ut, djur i historien, skogsvarelser och vad som helst annat i historien. Det är roligt att vara kreativ, men det är mycket roligare att vara kreativ med någon annan :D

Här kommer i alla fall första delen av historien, den är inte så jätte bra, men ett första utkast i alla fall:

En omaka familj bildas
Snön föll sakta över det bergiga landskapet som blir alldeles grått och mörkt efter att höstens klara färger fallit till marken. Det var inte tillräckligt kallt för att snön skulle stanna kvar på marken, men det stillsamma snöfallet var ändå rogivande för de flesta invånarna i Bergsstaden.
    Den Mörka Årstiden var skrämmande för alla. Främst för att de inte kunde se ända ner i dalen nedanför stadens berggrund. Solen vandrade inte tillräckligt högt på himlen för att kunna skicka ner solstrålar dit. Den täta mörka skogen var också skräckinjagande med sina långa skuggor innan snön förgyllde trädens krokiga grenar med vitt. Under natten skulle snön ha färgat botten av Dalen Långt Nedanför med nästan lysande färg. Då såg folket ända ner igen och slutade oroa sig för de historier som talade om monstren som levde på jordens botten i skuggorna. De levde utav de allra mörkaste skuggorna och klättrade uppför Grundberget på nätterna för att döda de människor som var ute sent på natten.
    ”Ni förstår, Bottenmonstren gillar inte hög musik och skrik på natten, men som vi vet finns det mycket av sådant här i Bergsstaden. Ibland blev monstren så arga att de bröt sig in i hus där de speciellt älskade att äta SMÅ BARN!” Trollkarlen skrek de sista två orden och sträckte sig ut över barnen som satt på golvet med hela sin stora överdel.
    Barnen skrek samtidigt som de hoppade upp för att springa till sina föräldrar.
    ”Saul, du får sluta skrämma barnen så” sa bartendern Zegit skrattande och klappade sin goda vän på axeln och fortsatte plocka ihop disk från de runda träborden.
    ”Äsch, att lära barnen inte vara för högljudda har funkat genom århundraden, ja” sa Saul och skrockade gott för sig själv.
    Zegit tyckte att trollkarlen pratade underligare för varje år som gick, men när han berättade historier talade han som vanligt folk. Det är väl någon trollkarlsgrej, tänkte Zegit och gav det ingen mer tanke.
    Saul hade alltid haft konstigheter för sig. Det konstigaste skedde för fem år sedan när Trollkarlen hittade ett föräldralöst barn i Den Oändliga Skogen och fick för sig att Zegit skulle ta hand om barnet. Den då ettårige pojken hade varit så tanig att Zegit undrat om barnet skulle klara sig. Motvilligt tog han emot ungen som såg väldigt annorlunda ut mot vad människorna i Bergsstaden såg ut. Saul sade att Zegit var den bästa för att uppfostra barnet, och vem var han att säga emot stadens trollkarl?
    Zegit höll barnet länge framför sig för att studera honom. De klargröna ögonen var nästan dubbelt så stora som en vanlig unges, öronen hade en lite spetsig topp, näsan var liten och söt, armar och ben var långa och taniga och det guldiga håret hade så stark färg att det nästan lyste. Zegit bara väntade på att barnet skulle börja skrika och vara ledsen över att ha hamnat i bartenderns grova och smutsiga händer. Men pojken var tyst och studerade sin nya far lika mycket som han själv blev studerad, som om han analyserade ifall denna storvuxna man med rutig skjorta och hängselbyxor var farlig eller en vän. De stora klargröna ögonen och såg rakt in i Zegit och rörde hans inre. Bartendern kände hur tårar smet från hans egna bruna ögon och han kände
mer kärlek till denna pojke än han känt till någon annan människa någonsin.
 
    Zegit undrade varför barnet såg så konstig ut och hoppades innerligt att han skulle växa till sig och bli större för annars skulle det bli svårt att inte bli retad av de andra barnen.
    Folket i Bergsstaden var alla ganska kortväxta med bred kroppshydda och mycket muskler. Under många generationer har bergsfolket utvunnit malmer med stenyxor, huggit ved, vandrat långa sträckor och lyft mycket tunga föremål upp och ned för bergen. Detta gjorde att de fick större kropp med mycket muskler som fördes vidare i generationer. Med tiden blev folket bofasta och en del muskler övergick till fett. Det var ungefär tvåhundra år sedan de valde den nuvarande boplatsen och ingen levande människa i staden hade vandrat längre än nödvändigt för att få mat och viktiga resurser. Legender och historier talade om att det fanns andra folkslag som Dvärgar, Alver, Steppmän, Kentaurer, Enhörningar, olika skogsvarelser och mycket mer, men det var inte många som trodde på dessa historier även om de var spännande. Trollkarlen visste att alla historier hade en uns av sanning i sig och förundrades över att människorna inte kunde se längre än näsan räckte.
   
    Pojken hickade och skrattade ett sådant ljuvligt skratt endast små barn kan producera. Det fick Zegit att le brett.
    Pojken hickade igen följt av ett till klingande skratt. Zegit skrattade sitt höga, hesa skratt som fick hela honom att guppa upp och ner. Fascinerad tog barnet tag i sin nya fars bruna skägg som rörde på sig. Deras skrattsalvor fortsatte i flera minuter tills Zegit till slut sa:
    ”Jag ska kalla dig Zo, kort för Zouland efter min far.”

En oväntad familj hade bildats i Bergsstaden.